Rapport från paradiset

Efter en vecka instängda på Vi-skogens kontorskomplex kände vi att vi behövde miljöombyte under helgen. Bara tre timmar bort med buss ligger Kibuye, en liten stad med omkring 80 000 invånare. Staden är belägen vid Kivusjön som utgör gräns mellan Rwanda och Kongo och serpentinvägarna dit slingrar sig fram mellan bergstoppar, terrassodlingar och djupa dalar.

Redan några minuter efter att bussen hade susat iväg från Kigali kändes luften annorlunda. Den kompakta, kvava och dieselmättade känslan i lungorna vid busstationen byttes mot doften av grönska som sipprade in genom de öppna bussfönstren, samtidigt som vinden fick håret att yra kring huvudet.

Vi steg av bussen, gick i den riktning som gav bäst magkänsla och hittade snabbt Home St Jean, det katolska guest house som skulle vara vårt hem under helgen. Uppe på en kulle, med utsikt över turkost vatten och disiga bergskonturer låg detta stenhus. Vyn tycktes vara overklig, som en tavla eller ett sagolandskap, och under den sena middagen på terrassen diskuterade vi vilka andra platser som gett samma känsla av ett inneboende lugn. Medelhavet som glöder av en måne på väg upp eller utsikt över Siljan en vacker sommardag sa jag, att vandra i fjällen eller vår i Makedonien sa de andra.

Utsikt från Home St Jean.

Här hittade jag Susanne och Lisa tidigt på söndagsmorgonen. 

 

 

Nästa dag tog vi en båttur på Kivusjön och båtkillen visade oss runt bland öarna. Vi lärde oss att det finns två apor på Peace Island och att Napoleon Island har fått sitt namn eftersom att den liknar den franske överbefälhavarens hatt.

Vi hann också med ett besök i kyrkan St Jean, där jag slog mig ner på en av de enkla träbänkarna. Kyrkan är vacker och stor med flera imponerande målningar föreställande Jesu liv. När jag studerade målningarna kunde jag inte undvika att tänka på den panik, rädsla och känsla av hopplöshet som måste ha genomsyrat salen för drygt 15 år sedan. Kyrkan blev skådeplats för en fruktansvärd massaker under folkmordet då omkring 11 000 människor mördades brutalt. Trots att det inte är länge sedan det hände är det svårt att föreställa sig hur det kan vara möjligt i denna fridfulla lilla stad, i detta vackra land. Under min vistelse här i Rwanda har jag bara träffat på en otrevlig person som fick mig, Lisa, Susanne och Calle att bara skaka på våra huvuden. Den planerade båtturen verkade inte falla personen i smaken och hon stod och skrek över hela Home St Jean. På svenska.

Annars har jag hittills mötts av barn som rusar emot mig för att kasta sig om mina ben i en kram, folk på landsbygden som vinkar ihärdigt och kikar nyfiket eller kollegor som är hjälpsamma på alla sätt. Det är minst sagt ett fascinerande land.